Imponerande helhetsverkan

Musiken drar upp i en spiral, träffar mitt i solar plexus. Musikerna spelar en bakgrundsmusik, en kulissklang, en understödjande filmmusik, tror man till att börja med. Särskilt efter ett andra åhörande upptäcker man dess egenart. Hur den visserligen stödjer och bygger upp känslor och stämningar på ett effektivt sätt med ofta medvetet banala softklanger och violinsötma, men hur den också har en imponerande helhetsverkan med långa lineära sjok, stora sköna intensivt vibrerande linjer som avlöser varandra i vågrörelser.

Till denna förtätade, laddade och oavbrutet envetna klangkropp står de två sångerskornas solostämmor ristade med en högtonig skärpa. De har båda mycket svåra partier som ligger och skaver på höjden, men skönt, utomordentligt vackert är det gjort och utfört.

Dessa stämningar och tillfällen när de spelar upp i rollerna av Madame och piga, av förtryckare och förtryckt, har Peter Bengtson fångat utomordentligt väl. Han förmår tydliggöra den otäcka glipan mellan verklighet och overklighet, detta tillstånd som de båda systrarna lever under. Han gör det på ett mycket raffinerat sätt. Han har hittat tonen. Det är mycket redan det för en tonsättare som aldrig skrivit opera tidigare.

• Ulla-Britt Edberg, Svenska Dagbladet

Här finns den nerv som få lyckats komma åt Ett livshotande rollspel