En utmaning av operakonsten

På allvar och på lek

Till de intressantaste svenska operorna från senare år hör Peter Bengtsons Jungfrurna, uruppförd våren 1994. Tyvärr drabbades den – liksom den lika spelvärda Doktor Glas av Arne Mellnäs - en den olycksaliga scenarbetarstrejken för två år sedan och kunde inte spelas perioden ut. Att åtminstone kammaroperan Jungfrurna nu tas upp igen är glädjande ur flera synpunkter. Dels får den en chans att verkligen nå sin potentiella publik, dels hör Bengtson till de mest lovande och produktiva yngre tonsättarna av i dag, bl a är han aktuell med ett uruppförande under den pågående festivalen Stockholm New Music, där också ett framförande av Jungfrurna inlagts.

Intrycken från de tidigare föreställningarna visade sig bestå: i Jungfrurna – till regissören Ragnar Lyths libretto efter Jean Genets skådespel – möter vi en fascinerande och mångbottnad intrig i form av ett dödligt spel med identiteter, sammanhållet av en synnerligen väl genomkomponerad musik av stor spännvidd. Också utan att ta till sig Bengtsons många teoretiska utfästelser om musikens art och funktion är det en musik som i sitt dramaturgiska sammanhang verkar direkt på åhörarna.

Besättningen är uruppförandets med Anna Eklund-Tarantino och Eva Pilat som “les bonnes” (det finns knappast något motsvarande ord på svenska för denna franska form av piga, pjäsen kallades på svenska Jungfruleken) och Gunilla Söderström som Madame. Alla tre är smått kongeniala i ina roller; de båda systrarna, ungefär av samma statut och flickaktiga utstrålning, bemästrar utan svårigheter de virtuosa, ofta högt lagda sångstämmorna. Gunilla Söderström gör som flickornas hatobjekt Madame ett trovärdigt, aningen återhållsamt men ingalunda entydigt intryck.

I det stundom sado-masochistiska skeendet suddas alla klara gränser ut, identiteterna byts, ibland på allvar, ibland på lek. Dikt blir verklighet, verklighet dikt, den onda blir god, den goda ond, det vulgära raffinerat och vice versa. Vem vet när förändringarna sker och kan påstå sig veta vad som är sant? Operakonsten är givetvis med sina möjligheter till förkonstling och förställning ett perfekt medium för sådan gestaltning, något som av Bengtson utnyttjats maximalt som ett slags fortgående registrering av känslornas psykologi och dynamik. Nämnas bör därvid också Hans Åke Sjöquists oerhört viktiga och följsamma ljussättning.

Scenografin signerad Peter Holm utgör ett slags bokstavlig diskbänksrealism med lätt surrealistiska utlöpningar (där orkestern inrymts i något som liknar ett mausoleum) under ett bedagat, tidigt 1950-tal. Att den stora obäddade dubbelsängen tronar i mitten omgiven av kitschiga sminkbord och garderober antyder att de erotiska relationerna mellan de tre kvinnorna skulle vara ett centralt tema men är svårt att belägga i texten. Givetvis finns genomgående inslag av rivalitet, svartsjuka och sexuella maktstrukturer i form av behovet att härska, förnedra och förnedras. Kanske är det ett slags erotiskt mönster i Genets homosexuella, svartvitt dekadenta värld som dock samtidigt kontrapunkteras av sinnligheten i iscensättning och spel. Att ordet jungfru på svenska därvid kan ha olika betydelser är givetvis inte oväsentligt men saknar ju å andra sidan motsvarighet i franska. Också den sociala aspekten är i högsta grad närvarande, inte bara när fönstren slås upp mot omvärlden och de förtryckta massornas sympati anas därute - kanske har jungfrurna också någonstans på vägen mist sin sociala oskuld. Frågorna hopas.

Jungfrurna utgör hur som helst en konstnärlig och personlig “sado-modernistisk”
(Bengtson) utmaning av operakonsten. Men verket ger också en stundens kittling, ungefär som en melodramatisk film eller en underhållande charad. Bakom glättigheten grinar dock som alltid hos Genet det stora existentiella allvaret. Vår egen identitetslösa tid harmonierar alltför ofta med handlingen för att den skall kunna avfärdas i all sin skenbara enkelhet. Och Bengtsons musik är som sagt oerhört skickligt hopsatt och funktionell, ungefär som filmmusik. Var det kanske det som var meningen? Niklas Willén hade full och stram kontroll över sin drygt tjugo musiker starka ensemble, som ofta klingade som betydligt fler i den romantiskt svällande och känslosamt sugande musiken.

• Jan Kask, Uppsala Nya Tidning

En större tonsättare än han själv begriper Livet självt spricker igenom alla pansar