Svep av vingar över tidens gång

Hettan slukade oss som ett feberfuktigt vidunder när vi steg av Upptåget och vägen till domkyrkan krävde glasspaus vid Fyrisån. Glassen hjälpte inte så värst och inte var det mycket svalare under kyrkans ornamenterade valv.

När jag var barn besökte vi Uppsala domkyrka varje sommar. En vän till min mamma, textilkonstnären Vanja Brunzell, som hade ateljé i Österbybruk och butik i Uppsala, fick utsmycka Sturekoret när kyrkan renoverades på 70-talet. Så vi beundrade den enorma väven vid namn Fuga, snörbroderierna, applikationerna i gyllenläder. Där väcktes min lust till det textila.

Men orgelmusik har jag aldrig hört där. Tills första söndagen i augusti. Då åkte vi för att höra den Stockholmsbaserade organisten Peter Bengtson spela musik av franska tonsättare, den monumentale modernisten Messiaen och senromantikern Vierne.

Peter Bengtson har också ett förflutet som tango-DJ, dessutom är han tonsättare, med bland annat kammaroperan Jungfrurna och musiken till koreografen Per Jonssons genombrottsverk Schakt i bagaget.

Inte minst tack vare de återkommande orgeldagarna i Heliga Trefaldighets Kyrka i Gävle har jag lärt mig att orgelmusik är så mycket mer än Bach.

Den franska symfoniska orgeltraditionen skiljer sig från barocken, fokuserar på klang, ljud och det orkestrala mer än på stämmors spetsverk. Med sitt omfång och många register är orgeln ett fulländat verktyg för att utforska form, rörelse och klang, medvetandetillstånd, skeenden, stämningar och känslor.

Vilken konsert det blev, inramad av hallucinatorisk hetta. Musiken sköljde medvetandet till flytande flykt genom färg, skuggor och ljus, vilket gåtfullt tillstånd. Vad är musik, var kommer den ifrån? Jag måste undra.

Olivier Messiaens Pingstmässa från 1951 lär vara frukten av 20 års improviserande men är också en katalog över tonsättarens idéer, från fågelsång till indiska och grekiska rytmer.

Noterna på orgelns notställ är kärleksfullt slitna. Peter Bengtson berättar senare att han haft dem sedan han var fjorton och att fjärde satsen med sin fågelsång blev avgörande för att han skulle börja spela orgel.

Verket är poetiskt, med en lite flanerande känsla, som om Messiaen vandrat runt i sin musikaliska värld och stannat till lite här, lite där för att landa i ett gigantiskt intervall som slutprocessas i finalens extatiska utbrott.

Viernes femte symfoni å sin sida är ett rumsligt och psykologiskt raffinerat verk, där tydliga gestalter träder fram och försvinner under en töckenfärd. Här skildras en djup depression och tillfrisknandet från den, lätt igenkännligt.

Vi ser organisten i aktion eftersom spelbordet är placerat på golvet och inte på någon läktare, det ger konserten en extra dimension. Orgelspelandet kräver sina armar och ben, koordination, känslighet, kraft och precision. Hur det egentligen går till är märkligt, närmast ofattbart.

Men vad är det för en röd prick jag ser i noterna? Mysko, bäst att ta en bild. Sen får jag veta att pricken är ett tecken till bladvändaren att trycka fram registreringen till nästa klangkombination, en viktig del av det hela.

Konserten avslutades med stående ovationer och ett outsägligt vackert och sorgset extranummer, Milonga del ángel av Piazzolla. Kanske var det inte bara jag som kände svepet av vingar över tidens gång och cirklar som slöts.

• Camilla Dal, Gefle Dagblad

Partituret håller och leder föreställningen